Avslut 2020 PPM och barnspar

Igår var årets sista börsdag och det innebär att nådens år 2020 är avslutat. Det har varit ett minst sagt omtumlande år och jag får svindel bara av att tänka på allt som har hänt. Här är en summering av hur avkastningen blev.

Faktum är att trots all dramatik gjorde jag få förändringar i både PPM och barnens fondportföljer. Fokus är fortfarande på teknik, globalt och småbolag. Portföljerna är koncentrerade. Barnen är 16 och 12 år och lyckligt ovetandes om svängningarna i deras ackumulerade sparande från julklappar och födelsedagar. PPM slutade på +39 procent för 2020 och barnens sparande på +49 procent.

Att en fondportfölj går upp nästan 50 procent under ett år är naturligtvis häpnadsväckande. Jag har absolut noll förväntningar på att upprepa det, utan är istället inställd på en betydligt mer medioker utveckling framöver, sannolikt med lite nedställ. Vi får se. Som vanligt vet man inte. När jag funderar över vad 2021 kommer att föra med sig tänker jag på ett favoritcitat som jag ofta påminns om:

”The thing that most affects the stock market is everything.”
– James Palysted Wood

Jag påminns också om den något fåfänga uppgiften att försöka spå vad som kommer hända med börsen på kort sikt. Nobelpristagaren Paul Samuelson nailar det när han sa att marknaden är så svår att förutspå eftersom så många smarta människor försöker göra just det.

För er som har allt sparande i fonder tycker jag man ska göra som John Bogle alltid sa, att man ska inte fundera så mycket på allt detta, det är inte värt besväret, utan bara fortsätta med sitt sparande – stay the course.

Sparandet är fördelat enligt följande, barnspar till vänster och PPM till höger:

Som vanligt – och som jag brukar skriva – jämför jag avkastningen på mitt sparande i första hand med noll, därefter med index och sist med någon tursam jäkel som har ännu bättre avkastning. På det sättet är jag nästan aldrig helt missnöjd, och ofta väldigt nöjd.

Hoppas du fick lite inspiration till ditt fondsparande.

God jul & gott nytt år och var rädda om er.

/Jonas Bernhardsson

 


 

Samtal med László Szombatfalvy

En av Sveriges allra mest framgångsrika investerare är en doldis vars namn fortfarande idag är okänt för de flesta utanför finansvärlden. Bland investerare är han dock välkänd, för att inte säga legendarisk.

László Szombatfalvy föddes i Ungern 1927 och kom till Sverige 1956. Med sig i bagaget hade han tre års studier i juridik samt en examen som trollkarl. Efter olika jobb började han investera på heltid 1971. Och på så sätt inleddes en enastående karriär i all tysthet. László förvandlade ett startkapital på 6 000 kronor 1965 till en miljard 2010. Det är en årlig avkastning på drygt 30 procent i 46 år.

Jag träffade László första gången 2011 när jag intervjuade honom för en artikelserie i Aktiespararen. Fram till dess fanns det knappt någon information om honom. På internet kunde man hitta två eller tre bilder på László och det fanns ingen längre sammanhängande text om honom. Vi pratade under nästan en hel dag i hans arbetsrum.

På senare tid har vi haft förnyad kontakt i samband med att jag håller på att arbeta med en bok där László är självskriven. Pågående pandemi har gjort att vi har pratats vid per telefon och mail. Jag vill här lyfta ut några delar av våra samtal.

Lászlós är en värdeinvesterare. Han letade efter bolag som marknaden missförstod eller underskattade. Hans värderingsmodell fokuserar på avkastning på eget kapital och prognosticerad utdelningskapacitet. Precis som i Gordons formel räknade han ut en riktkurs baserat på utdelning (utdelningskapacitet). Och precis som Benjamin Graham ville han se att bolagets motiverade värde låg långt över aktiekursen. Men han var inte slav under sin modell.

”Hur viktig är modellen för värdering?”

”Nittio procent av aktievärdering är svett och tårar eftersom det handlar om att räkna ut den mest sannolika framtiden för bolaget. Utan bra prognoser är alla modeller värdelösa. Men rätt metod underlättar att ta beslut. En bra affär kan man oftast räkna ut i huvudet utan att behöva en räknesnurra.”

”Hur letade du efter bolag? Hur såg själva urvalsprocessen ut? Dagens möjligheter med digitala tjänster fanns ju inte när du var aktiv 1965–2010. Var det årsredovisningar och kvartalsrapporter? Artiklar, nyheter? Det måste ha blivit mycket pappershögar.”

”I början grovsorterade jag bolagen för att se i vilken ordning ska jag göra de djupare undersökningarna. Dvs tittade jag på mest lockande P/E-talen och de högsta direktavkastningar. Sedan beställde jag de 10 senaste årsredovisningarna från bolagen. Jag läste (i varierande noggrannhet) dessa rapporter, för att kunna bilda mig en uppfattning om bolagens historik, faktorer som påverkade bolagens lönsamhet, dess utdelningspolitik osv. Sedan snabbvärderade jag bolagen och fick fram preliminära värden som jag jämförde med börsvärden. Då fick jag fram en attraktionslista och började ”djupanalyser” i den ordningen. Innan jag betade av hela börslistan köpte jag bara aktier som var väldigt undervärderade.”

”När du säger att du bara köpte aktier som var väldigt undervärderade går tankarna lätt till Benjamin Grahams säkerhetsmarginal – Margin of safety. Hade du någon grundregel att en aktie skulle vara undervärderad med t ex minst 50 procent mot vad du tyckte var ett motiverat värde?”

”Ja, riktmärket var ca 50 procent ”rabatt” på riktkursen men med viss prutmån för aktier med lägre risk. Lite efter magkänsla.”

”När du pratar om ”djupanalyser” antar jag att du menar din värderingsmodell där avkastning på eget kapital och utdelningskapacitet står i fokus. Stämmer det? Tittade du även djupare på affärsmodeller och mjukare faktorer som vem som var VD och hur ledningsgruppen såg ut, ägarstrukturer?”

”Värderingsmodellen var alltid samma. Jag menade med djupanalys att jag läste årsredovisningarna noggrannare, tittade på huvudägarna och helst också träffade VD för en intervju. Som medarbetare i Affärsvärlden var det inget problem att träffa företagsledarna, eftersom jag skrev också en analys på bolaget i tidningen. Naturligtvis fick man inte som skribent köpa aktier i bolaget före publiceringen inför en positiv analys.”

”Jag har ett svagt minne från vårt samtal för nio år sedan att du i en liten lägenhet på Karlavägen nålade upp aktiediagram på väggarna och att efter ett tag var väggarna tapetserade med dessa. Stämmer det?”

”Det stämmer, men det var bara ett trettiotal bolag som fick plats på tavlan som var ca en och en halvmeter lång och en halvmeter hög. Så någon tapetsering var det inte fråga om.”

”Jag har förstått att du spelade mycket tennis. Finns det andra personliga intressen?”

”I Ungern var det böckerna. I Sverige var det bara tennis.”

”Har du funderat på hur din investeringsprocess skulle se ut idag? Skulle du t ex ha fångat snabbväxande tech-bolag som FAANG (Facebook, Amazon, Apple, Netflix, Google)? Skulle ditt sätt att arbeta och din modell med avkastning på EK och utdelningskapacitet hitta dem? Digitaliseringen och globaliseringen har ju möjliggjort nya affärsmodeller som är väldigt skalbara, dvs bolag kan växa ohyggligt snabbt med väldigt låga marginalkostnader.”

”Jag har alltid investerat bara i bolag som sysslade med något som jag förstod. Eftersom jag inte alls förstår vad dagens tech-bolag sysslar med skulle jag missa alla potentiella vinster med dem.”

”Ibland undrar jag hur börsen skulle reagera om världen återgick till det som ansågs som normalt innan, dvs att ränta speglar kostnaden för kapital, och att det förekommer både högkonjunktur och lågkonjunktur, snarare är en idé om evig tillväxt, stimulerad av centralbanker, med enstaka aggressiva ras. Har du några funderingar här?”

”Nej, jag funderar inte på detta och jag gläder mig över att jag inte behöver göra det.”

László är idag 93 år. Han är en klok, skarpsinnig, finurlig och lågmäld man med glimten i ögat. Han är inte aktiv som investerare längre sedan 2011 då han grundade och skänkte en halv miljard kronor till stiftelsen Global Challenges Foundation, vars syfte är att förbättra världens förmåga att hantera de globala katastrofriskerna som allvarligt hotar mänsklighetens framtid.

Läs mer om László i Investera som mästarna.

/Jonas Bernhardsson

 


 

När ränta-på-ränta inte fungerar

I en marknad som bara kan gå upp – The Great Bull Market of Everything – fostras investerare att ta risk och metodiskt köpa dippen. Massiva stimulanser från världens centralbanker, stödköp och knarkarräntor eldar på. Ränta-på-ränta blir religion och det är bara en enkel matematisk räkneövning mellan dig, ditt månadssparande och din första miljon.

Missförstå mig inte nu. Ränta-på-ränta är verkligen fantastiskt. Och börsens avkastning över tid är också fantastisk. Statistik visar att på lång sikt går börsen upp runt 6,5 procent realt (rensat för inflation) och runt 8 procent nominellt (med inflation). Den amerikanska börsen som har mer än 200 år av statistik visar tydligt vilken pengamaskin som börsen är. Även den svenska börsen uppvisar samma statistik. Så alla bör ha en del av sitt sparande på börsen. På lång sikt finns det inget som slår ett direktägande i värdeskapande verksamhet.

Men många missförstår hur börsen fungerar på kort och även medellång sikt. Det stora raset i våras har egentligen bara förstärkt lärdomen att man ska köpa dippen. Men bryter vi ner 200 års avkastning i årsavkastning så finns det en del rysare. Att tappa 25 till drygt 40 procent av sitt kapital har inträffat flera gånger.

I det långa perspektivet är dock årlig avkastning inte så intressant (förutom för de som just blivit av med 40 procent av sitt sparande) eftersom på lång sikt hämtar börsen igen det. Men det som kanske kommer som en överraskning för många är att även om vi bryter ner avkastning i tioårsperioder finns det flera rysare.

Mellan 1910 och 1919 stod börsen nästan still nominellt och backade hela –7,1 procent per år realt. Mellan 1930 och 1939 backade börsen både nominellt och realt. Nu tänker du kanske att det var så länge sedan och den här gången är det annorlunda. Men även under 1970-talet backade börsen realt med 3,1 procent per år. Och millenniets första 10 år backade börsen.

Men digitalisering och internet då? Globalisering? FAANG? Skalbar tech? Ja, det är fantastiska disruptives som inneburit en häpnadsväckande creative destruction och som fortsätter skapa enorma värden. Så som börsen gör med jämna mellanrum. På samma sätt som industrialiseringen gjorde, som uppbyggnadsåren under efterkrigstiden gjorde, som datoriseringen gjorde.
 

Men detta är inget nytt. Med ett perspektiv på 100 år ser vi vilka branscher och företag som skapat de största värdena. Fast forward 50 år så kommer FAANG att snällt få rätta in sig i denna stolta parad och ge plats för nästa stora disruptive. Vad det nu kan bli. Crypto. Clean energy. Biotech. AI. Space travel. Whatever. Och däremellan behöver börsen ibland hämta andan. Ibland så länge som 10 år.

/Jonas Bernhardsson

 


 

Uppdatering PPM och barnspar

Ännu har jag inte fått sparken av barnen som ansvarig för deras (tvingande) sparande. Födelsedagspengar och julklappspengar åker alltid direkt in i sparandet. Båda klagar över detta. Jag fortsätter att inte lyssna på dem och hoppas att de en dag kommer att tacka mig. Sonen som är 16 år är dessutom ovetandes om att hans studiebidrag numera också åker raka vägen in i sparandet varje månad. Hoppas han inte läser denna blogg.

Hur tänker jag? Ungefär som innan, långsiktigt, ganska offensivt och fokuserat med hög risk. Jag har sällan över 10 fonder. Fokus är fortfarande teknik, globalt och småbolag. Visst blev jag lite osäker när det var sektorrotation för ett tag sedan och min egen gubbportfölj passerades barnens, men jag gjorde faktiskt inga ändringar. Ibland kan ovilja till förändring vara värdefullt, ibland inte. PPM till vänster och barnspar till höger:

 

 

Sparandet sker i fonder som ligger i en ISK. Sparandet står i barnens namn. Saker som jag tittar på när jag väljer fond är: fondens inriktning, track record, Morningsstars fondbetyg, risknivå och fondavgift. Ofta får jag idéer här på Twitter av kunniga skribenter. Stefan Thelenius har som vanligt koll.

Jag sparar i en ISK till barnen på Avanza här

Jag har även öppnat ett konto på Savr

Välj fonder i PPM

Avkastningen har ju varit grym minst sagt. Nästan 40 procent i barnens sparande YTD och 30 procent i PPM. Ärligt talat gör det mig lite förskräckt, för även om den rationella delen av min hjärna vägrar att extrapolera extrem avkastning så finns det trots lång erfarenhet av börsen andra delar – tänk Kahneman & Tversky och irrationellt beteende – av hjärnan som gladeligen extrapolerar och tar ut guld och gröna skogar i förskott. Disciplin och rimliga förväntningar är nyckeln.

Det finns de som har mycket bättre avkastning än jag. Och de som har sämre. Och sen finns det de som inte har något sparande alls. Det viktigaste är att ha en del av sparandet på börsen, tycker jag, så du över tid har en avkastning som är bättre än noll. Jag brukar tänka försiktigt 7–8 procent nominellt per år.

Jag jämför avkastningen på mitt sparande i första hand med noll, sedan med ett jämförelseindex och sist med någon tursam jäkel som har ännu bättre avkastning. På det sättet är jag nästan aldrig helt missnöjd, och ofta väldigt nöjd.

Hoppas du fick lite inspiration till ditt fondsparande!

Läs även: Att bli en investerare

/Jonas Bernhardsson

 

SAVR eller Avanza – läs mer


 

Bygg ett liv du inte behöver ta semester från

Ett inlägg av mig på Twitter idag drog igång en diskussion. Jag skrev att som alternativ till FIRE kan man istället sträva efter ett liv som man inte vill ha semester från. Först blev jag förvånad över att det verkade känsligt, men sen funderade jag lite mer kring frågan som jag insåg hade fler bottnar. Så jag vill gärna utveckla lite.

För de flesta investerare är FIRE en känd akronym. Financial Independence Retire Early – bli ekonomiskt oberoende och pensionera dig tidigt. För några har det blivit en livsstilsrörelse. Och vem vill inte vara ekonomiskt oberoende? Så FI i FIRE är väl ganska given, i alla fall på finanstwitter. Men sen då? För mig är det RE som skaver lite.

Säg att din dröm är att bli ekonomiskt oberoende. Först och främst, vad innebär det? För någon är det att ha en miljon på banken när man fyller 65. För någon annan är det att bli miljonär innan 30 eller ha 5 miljoner när man fyller 50. Någon siktar på 10 miljoner i en utdelningsportfölj på 4–5 procent, som ger en årsinkomst på 400–500 000 kronor. Någon vill gå ner i tid på jobbet, någon vill sluta jobba helt, en annan vill jobba med något annat, åka skidor eller segla jorden runt. Någon vill ha fuck you-kapital. En annan siktar på ett garage med vintage-bilar och weekends i New York. Fair enough. Vi har alla vår egen FIRE. Och det som är någons tak kan vara någon annans golv.

Och 10 miljoner i en utdelningsportfölj är inte bullet proof. Historiska börskrascher och 2020 års inställda utdelningar visar risken med att ackumulera kapital för att leva på. Det innebär en osäkerhet som gör att man aldrig blir helt bekväm. Att bevara kapitalet blir därför väldigt viktigt. Och att ha lite extra. Och lite till och lite till. För tänk om… Att leva på avkastningen från en portfölj kan faktiskt vara rätt stressigt emellanåt. Trust me on this one.

När nazisterna invaderade Ungern 1944 fick George Soros som var 14 år fly och klara sig själv i ett år. Han höll sig undan och överlevde. Fortfarande idag pratar Soros ofta om just överlevnad som det allra viktigaste. ”Det är ganska förvirrande”, säger hans son Robert. ”Vi lever väldigt bra och pappa pratar om överlevnad.” Soros erkänner att han har en djupt rotad fobi för att bli utblottad.

Men låt oss anta att du har ditt på det torra. Oavsett hur stort kapital just du tycker är enough. Vad händer nu då? Är det sovmorgon och hängmattan? Mer tid med familjen och båten? Segling och skidåkning? Resor, mat, vin? Diamantkort på SAS? En balkong i solen, utsikt över Medelhavet och tre knappar uppknäppta i skjortan? För många är det ett mål.

Andra har andra mål. Lennart Israelsson, Aktiestinsen, började med 600 kronor och fick ihop 150 miljoner. Han skänkte nästan allt de sista åren. Philip Fisher hade samma kontor, skrivbord, bil och ytterrock hela sitt yrkesliv, åt tomatsoppa och jordnötsmacka till lunch. Warren Buffett bor kvar i samma hus han köpte på 60-talet i Omaha, Nebraska. Även Benjamin Graham och Walter Schloss levde enkla och inrutade liv. Det är kanske extrema exempel, men de var alla fullständigt outstanding på vad de gjorde. Och exemplen pekar mot en intressant sak: att processen ibland är mer värdefull än resultatet. Vad menar jag med det?

För flera år sedan satt jag som nybliven pappa på golvet med min 3-årige son och lade pussel. Vi hade hållit på några timmar. Han var väldigt glad, jag hade ont i knäna. Vi var nästan färdiga, hade kanske tio bitar kvar. Plötsligt tappade han intresset. Jag blev väldigt frustrerad och sa att vi måste avsluta, göra klart. Gå i mål. Det tyckte inte han. Min hustru som är pedagog skrattade och sa: ”Han ville lägga pussel med dig, det var det som var det roliga.” Som vuxen är man ofta resultatorienterad, det är man inte alltid som barn. Som vuxen underskattar vi därför ibland hur lustfylld själv processen kan vara.

Sen har vi de grå måndagarna. Ibland hamnar man i en livssituation som är en konsekvens av tidigare val man gjort, val som man nu ångrar. Eller så har man kanske råkat ut för en olycka. Det är inte riskfritt att leva. Man tröttnar på sitt jobb, man avskyr sitt jobb, varje måndag är som en blöt filt över huvudet. Varje fredag är som en soluppgång. Man sliter och åldras, fäller bittra kommentarer i kön på Ica. Drömmen om FIRE blir drömmen om räddning från ekorrhjulet.

Men jag tror att dagdrömmen om lottovinsten som gör att man slipper jobba är problematisk. Michael Jordan, Steve Jobs och Bill Gates slutade inte jobba och satte sig i solen på balkongen efter de nått FI. Varför? Förmodligen för att de hittat något som de tycker om att göra. Processen. Aktiestinsen, Fisher, Buffett och de andra mästarna slutade inte med investeringar för att de nått FI. Kanske upptäckte de att de hade världens roligaste jobb. Ingen av mästarna har ens tänkt på RE – att pensionera sig tidigt.

För de allra flesta är det en lång väg till FI. Först måste man spara, sen behöver man investera. Och så tar det tid. Ofta rätt lång tid. Men det går. Har man lite tur kan det gå snabbare. Det finns otaliga räknesnurror på nätet som visar vilket sparande, vilken avkastning och hur lång tid det tar att nå sitt individuella mål för FI. Om man vill sluta jobba efter det, eller inte, är ju upp till var och en.

FI har många fantastiska fördelar. Ekonomisk stress minskar; frihet, trygghet, självständighet och andra möjligheter ökar. Möjligheten att upptäcka vad man vill göra med sin tid. Att leva som man vill och inte som man måste. Så det är inte fel att utmana sig själv och fundera över vilket liv man vill bygga för att inte längta efter helgen och semestern hela tiden.

/Jonas Bernhardsson

 


 

Senaste blogginläggen

29 september 2021
16 april 2021
03 februari 2021
24 november 2020
24 oktober 2020
23 september 2020
17 september 2020
27 augusti 2020
24 augusti 2020
17 augusti 2020
16 augusti 2020
15 augusti 2020
14 augusti 2020
10 augusti 2020
09 augusti 2020

Investera som Mästarna - Ny Bok

Search