Bygg ett liv du inte behöver ta semester från

Skriv ut

Ett inlägg av mig på Twitter idag drog igång en diskussion. Jag skrev att som alternativ till FIRE kan man istället sträva efter ett liv som man inte vill ha semester från. Först blev jag förvånad över att det verkade känsligt, men sen funderade jag lite mer kring frågan som jag insåg hade fler bottnar. Så jag vill gärna utveckla lite.

För de flesta investerare är FIRE en känd akronym. Financial Independence Retire Early – bli ekonomiskt oberoende och pensionera dig tidigt. För några har det blivit en livsstilsrörelse. Och vem vill inte vara ekonomiskt oberoende? Så FI i FIRE är väl ganska given, i alla fall på finanstwitter. Men sen då? För mig är det RE som skaver lite.

Säg att din dröm är att bli ekonomiskt oberoende. Först och främst, vad innebär det? För någon är det att ha en miljon på banken när man fyller 65. För någon annan är det att bli miljonär innan 30 eller ha 5 miljoner när man fyller 50. Någon siktar på 10 miljoner i en utdelningsportfölj på 4–5 procent, som ger en årsinkomst på 400–500 000 kronor. Någon vill gå ner i tid på jobbet, någon vill sluta jobba helt, en annan vill jobba med något annat, åka skidor eller segla jorden runt. Någon vill ha fuck you-kapital. En annan siktar på ett garage med vintage-bilar och weekends i New York. Fair enough. Vi har alla vår egen FIRE. Och det som är någons tak kan vara någon annans golv.

Och 10 miljoner i en utdelningsportfölj är inte bullet proof. Historiska börskrascher och 2020 års inställda utdelningar visar risken med att ackumulera kapital för att leva på. Det innebär en osäkerhet som gör att man aldrig blir helt bekväm. Att bevara kapitalet blir därför väldigt viktigt. Och att ha lite extra. Och lite till och lite till. För tänk om… Att leva på avkastningen från en portfölj kan faktiskt vara rätt stressigt emellanåt. Trust me on this one.

När nazisterna invaderade Ungern 1944 fick George Soros som var 14 år fly och klara sig själv i ett år. Han höll sig undan och överlevde. Fortfarande idag pratar Soros ofta om just överlevnad som det allra viktigaste. ”Det är ganska förvirrande”, säger hans son Robert. ”Vi lever väldigt bra och pappa pratar om överlevnad.” Soros erkänner att han har en djupt rotad fobi för att bli utblottad.

Men låt oss anta att du har ditt på det torra. Oavsett hur stort kapital just du tycker är enough. Vad händer nu då? Är det sovmorgon och hängmattan? Mer tid med familjen och båten? Segling och skidåkning? Resor, mat, vin? Diamantkort på SAS? En balkong i solen, utsikt över Medelhavet och tre knappar uppknäppta i skjortan? För många är det ett mål.

Andra har andra mål. Lennart Israelsson, Aktiestinsen, började med 600 kronor och fick ihop 150 miljoner. Han skänkte nästan allt de sista åren. Philip Fisher hade samma kontor, skrivbord, bil och ytterrock hela sitt yrkesliv, åt tomatsoppa och jordnötsmacka till lunch. Warren Buffett bor kvar i samma hus han köpte på 60-talet i Omaha, Nebraska. Även Benjamin Graham och Walter Schloss levde enkla och inrutade liv. Det är kanske extrema exempel, men de var alla fullständigt outstanding på vad de gjorde. Och exemplen pekar mot en intressant sak: att processen ibland är mer värdefull än resultatet. Vad menar jag med det?

För flera år sedan satt jag som nybliven pappa på golvet med min 3-årige son och lade pussel. Vi hade hållit på några timmar. Han var väldigt glad, jag hade ont i knäna. Vi var nästan färdiga, hade kanske tio bitar kvar. Plötsligt tappade han intresset. Jag blev väldigt frustrerad och sa att vi måste avsluta, göra klart. Gå i mål. Det tyckte inte han. Min hustru som är pedagog skrattade och sa: ”Han ville lägga pussel med dig, det var det som var det roliga.” Som vuxen är man ofta resultatorienterad, det är man inte alltid som barn. Som vuxen underskattar vi därför ibland hur lustfylld själv processen kan vara.

Sen har vi de grå måndagarna. Ibland hamnar man i en livssituation som är en konsekvens av tidigare val man gjort, val som man nu ångrar. Eller så har man kanske råkat ut för en olycka. Det är inte riskfritt att leva. Man tröttnar på sitt jobb, man avskyr sitt jobb, varje måndag är som en blöt filt över huvudet. Varje fredag är som en soluppgång. Man sliter och åldras, fäller bittra kommentarer i kön på Ica. Drömmen om FIRE blir drömmen om räddning från ekorrhjulet.

Men jag tror att dagdrömmen om lottovinsten som gör att man slipper jobba är problematisk. Michael Jordan, Steve Jobs och Bill Gates slutade inte jobba och satte sig i solen på balkongen efter de nått FI. Varför? Förmodligen för att de hittat något som de tycker om att göra. Processen. Aktiestinsen, Fisher, Buffett och de andra mästarna slutade inte med investeringar för att de nått FI. Kanske upptäckte de att de hade världens roligaste jobb. Ingen av mästarna har ens tänkt på RE – att pensionera sig tidigt.

För de allra flesta är det en lång väg till FI. Först måste man spara, sen behöver man investera. Och så tar det tid. Ofta rätt lång tid. Men det går. Har man lite tur kan det gå snabbare. Det finns otaliga räknesnurror på nätet som visar vilket sparande, vilken avkastning och hur lång tid det tar att nå sitt individuella mål för FI. Om man vill sluta jobba efter det, eller inte, är ju upp till var och en.

FI har många fantastiska fördelar. Ekonomisk stress minskar; frihet, trygghet, självständighet och andra möjligheter ökar. Möjligheten att upptäcka vad man vill göra med sin tid. Att leva som man vill och inte som man måste. Så det är inte fel att utmana sig själv och fundera över vilket liv man vill bygga för att inte längta efter helgen och semestern hela tiden.

/Jonas Bernhardsson