Enligt Newtons första rörelselag kommer ett föremål inte att ändra sin rörelse om inte en kraft verkar på det. Den tredje rörelselagen visar att varje aktion kommer ha en lika stor och motsatt reaktion.
Nuvarande situation med en hagelstorm of disruptives överallt har alltså – om man tänker att Newtons grundlagar går att tillämpa utanför fysiken för att förstå ett skeende – en bakgrund och en orsak. Eller som Hunter S. Thompson mer träffande beskrev det: ”Yesterday’s weirdness is tomorrow’s reason why.”
Och yesterday’s weirdness kan kanske beskrivas som en lista över vad en växande skara väljare i väst under lång tid har tröttnat på: woke, identitetspolitik, vänsternarrativ, agendajournalistik, plakatpolitik, Greta, massmigration, DEI, klimatfascism, islamister, terrordåd, allt-är-rasism, EU:s byråkrati, floskler och fokus på icke-frågor, cancelkultur, politiker utan arbetslivserfarenhet, politiker som uppfostrar sina väljare, invandrare som efter 15 år i landet behöver tolk, multipla identiteter som plundrar våra skattemedel, utländska våldsförövare som inte går att utvisa, invandrade skattebetalande småföretagare som utvisas för att de missat en byråkratisk detalj, könskorrigerande kirurgiska ingrepp på omyndiga, mångfald för utseende och hudfärg, men inte för åsikter, nedmonterade försvar, förstörda energisystem.
Trump är en buffel och en tölp. Men vill man förstå varför vi är där vi är kan man också se honom som den kraft som till slut dök upp och fick rörelsen att ändra riktning. Storleken på nuvarande galenskap är ett mått på föregående galenskap, fast i motsatt riktning.
Ibland räcker inte ord, samtal och diplomati för att få till stånd en förändring. Det behövs en bärsärk som skakar buren så att fjädrarna ryker. På gott och ont. Det är så disruptives fungerar. Något förstörs, något skapas. Den österrikiske Harvardprofessorn Joseph Schumpeter kallade processen för kreativ förstörelse – creative destruction.
EU rustar till slut upp (efter årtionden av varningar). Ja, det är tråkigt att det behövs militär kapacitet, men nu ser världen ut som den gör. Som den alltid har gjort, egentligen. Klimathysterin skruvas ner något från volym 11 (se Spinal Tap). Skattebetalarnas bästa är i fokus. Budgetunderskott och statsskuld är inte längre abstrakta icke-frågor, utan en otacksam uppgift som någon måste ta tag i. Så som Clinton gjorde när han höjde skatter och minskade antalet statsanställda med nästan 380 000 personer och balanserade statsbudgeten 1998–2001. Det är alltså 25 år sedan USA hade en balanserad budget. Som andel av BNP föll statsskulden då från 48 procent till 34 procent. Nu är den 120 procent.
DOGE (Department Of Government Efficiency) som princip borde alla skattebetalare hylla. Hur kan man inte vara positiv till en genomlysning av vart våra skattepengar tar vägen? Och att USA inte vill bära huvudansvaret för Europas säkerhet när halva budgetunderskottet består av militärbudgeten är varken en nyhet eller något märkligt.
Så långt allt väl. I det stora hela i alla fall. Att DOGE har gått för långt är en sak (skalpell är bättre än motorsåg för att balansera en budget). Men att USA skulle kasta Ukraina under bussen och förhandla med Ryssland om en ny världsordning och samtidigt starta ett handelskrig med västvärlden fanns inte med på min karta.
Att vicepresident J D Vance skakade buren på säkerhetskonferensen i Berlin i februari i år inför lipande EU-ledare var helt OK för min del. Men att med utpressning försöka driva genom en så kallad fred (kapitulation är inte fred) med Ryssland och Putin som betraktar ett signerat avtal som toalettpapper gränsar till en obehaglig galenskap jag hittills inte förstår.
/Jonas Bernhardsson
