Follow the Money

Det framstår nu alltmer tydligt att USA till slut har insett att deras slentrianmässiga budgetunderskott har kommit till vägs ände. USA har haft ett budgetunderskott (statens årliga inkomster minus utgifter) varje år sedan 2001.

Ett lands budgetunderskott finansieras genom att emittera (sälja) statsobligationer med ränta. De ackumulerade årliga budgetunderskotten utgör landets statsskuld. Att ett land har en statsskuld är i och för sig inget konstigt. Det kan lite krystat jämföras med att en familj har lån på sitt hus. Men problem kan uppstå om skulden blir för stor.

När är statsskulden för stor? En till synes enkel fråga, men som saknar ett enkelt svar. Ett vanligt sätt att se på problemet är att relatera statsskulden till BNP (värdet av allt som produceras i landet under ett år). USA har en kvot på nästan 125 procent. Det är väldigt högt, men inte högst. Japan och Grekland har högst, över 200 procent. Sverige har en låg kvot, runt 18 procent.

Vem köper statsobligationer? Köpare är internationella pensionsfonder som vill investera i räntebärande värdepapper med låg risk, försäkringsbolag, banker och andra fonder. Obligationerna handlas sedan på andrahandsmarknaden tills de löper ut. Räntan på obligationen blir statens kostnad för att låna till budgetunderskottet. Avkastningen på obligationen som köparen får beror på priset på obligationen.

Hur ränta fungerar kan du läsa om här

Vilka är de största posterna i budgeten? Räntan för statsskulden är den tredje största utgiftsposten i amerikanska statsbudgeten, efter Social Security och Medicare. Nästan 20 procent av budgeten utgörs av räntekostnaden för statsskulden. Ju större statsskuld, desto större underskott alltså, allt annat lika. Även stigande räntor innebär ökat underskott. En ond spiral som måste brytas.

Vem äger amerikanska statsobligationer (och därmed statsskulden)? Huvuddelen ägs av amerikanska institutioner, men nästan 25 procent ägs av utländska investerare. Vad händer om investerare skulle få för sig att sluta köpa statsobligationer och istället sälja av sina innehav? Det korta svaret är att räntan skulle börja stiga. 

En budget kan balanseras på två sätt: genom att öka statens inkomster (skatter) och/eller minska statens utgifter. USA har haft en balanserad budget endast fyra gånger sedan 1950, senast var alltså 2001. Underskottet för 2024 landade på drygt 1,8 TUSD. En utveckling som i längden är ohållbar.

Och plötsligt är budgetunderskott och statsskuld inte längre abstrakta icke-frågor, utan en otacksam uppgift som någon måste ta tag i. Bill Clinton gjorde det för 25 år sedan när han höjde skatter och satte yxan i utgifterna och minskade antalet statsanställda med 380 000 personer. Det resulterade i en balanserad statsbudget mellan 1998 och 2001. Som andel av BNP föll statsskulden från 48 procent till 34 procent.

Så det finns starka incitament för att balansera budgeten. Inget man vinner val på kanske, men ett eftermäle för historieböckerna, och framför allt ett nödvändigt stålbad för att undvika kollaps. Incitamenten kan dessutom möjligtvis, förutom rent ekonomiska, stavas EGO. Trump-administrationen vill bli den första att balansera budgeten sedan 2001. Fram med yxa och motorsåg alltså. Som Clinton gjorde. “It’s the economy, stupid.”

Var ska vi börja? Militärbudgeten är runt 850 MUSD. Nästan halva underskottet utgörs av militärbudgeten. Vad skulle hända om yxan sattes i militärbudgeten? Om USA släpper rollen som världspolis och låter EU klara sig själva kan det gå. Det ligger ett förslag om nedskärning med 8 procent per år under 5 år.

En slaktad militärbudget skulle dock riskera kollaps för amerikansk försvarsindustri och arbetstillfällen. Det är inget bra eftermäle. Men om USA helt sonika stjälpte över budgeten för EU:s militära försvar på – trumvirvel – EU? Militär kapacitet alltså, inte genusutbildningar. EU tvingas då rusta upp rejält, och en del av den upprustningen köps från amerikansk försvarsindustri. 

NATO då? Det enkla Alexanderhugget skulle vara att USA helt enkelt lämnar NATO. Kvar finns då en redan fungerande struktur som resterande 31 medlemsstater kan använda för att växla upp inom, ekonomiskt och militärt. Amerikanska skattebetalare slipper betala.

Vances tal i München kan då ses som en uppläxning av EU för att bryskt lägga tangenten i just den riktningen. USA vill ut ur NATO. USA har inte råd att vara världspolis längre. USA har andra bekymmer i världen (Kina). EU får stå på egna ben. Det är dags. EU har rustat ner, ignorerat varningar och lutat sig mot USA. Ukraina ligger i Europa. Ryssland gränsar till Europa. Ergo: Europas problem. EU skickar visserligen pengar och krigsmaterial till Ukraina, men nu pratar vi om ett större grepp med ett långsiktigt hållbart militärt försvar av EU. 

Faktum är att de flesta utspel från Trump-administrationen går att sortera under målet att få ekonomin att gå ihop: DOGE (Department of Government Efficiency), slopade bistånd, America first, höjda tullar, tariffer, protektionism och så vidare. Några är sunda, men många är galna. Att skattebetalare vill få en genomlysning och effektivisering av vart skattepengarna tar vägen är inget konstigt, snarare efterlängtat. Men de flesta nyckfulla och befängda utfall om annektering av Kanada och Grönland och synen på Rysslands invasion av Ukraina är i bästa fall underhållande, men oftast förvirrande, omdömeslösa och direkt oroande. Och handelskrig har aldrig varit ett väg framåt för att bygga välstånd.

Men bland alla bisarra utspel finns en gemensam nämnare: USA vill balansera sin budget. Och det kommer att påverka oss alla.

To be continued.

/Jonas Bernhardsson